tisdag 10 augusti 2010

En resa i tiden


Att vandra på en kyrkogård är som en resa på minnets irrande stigar. Gravstenar som viskar sin historia till oss får oss att minnas och glädjas, men även känna saknad och sorg. Jag går längs krattade gångar där gruset knastrar under mina skor och lyssnar till vinden som susar i lövverket ovanför mitt huvud. Det här är en plats där min själ finner lugn och ro. En plats för meditation och eftertanke.

2 kommentarer:

  1. Är inte kyrklig av mig, men kyrkogårdar har en häftig stämning över sig.

    SvaraRadera
  2. Man behöver nog inte vara kyrklig för att vara dödlig ;-) Jag håller med dig om stämningen, den är väldigt speciell.

    SvaraRadera