Dagar som de senaste, när temperaturen utomhus letar sig upp mot trettiostrecket, kan jag sakna stunderna i mitt gamla mörkrum. Många fina timmar har jag spenderat där. Magiska stunder då man börjar se bilden växa fram i framkallningsskålen. Dofterna från kemikalierna, kanske inte det hälsosammaste, men ändå med sin speciella charm. Men kanske det bästa en dag som denna, att få slippa den påträngande värmen. Bilden med mannen som spelar på sitt dragspel fotograferades i Gamleby i Småland.
Det där med mörkrum är ju intressant. I mörkrummet fick man vara ifred. Det var ingen som vågade komma och störa när man var där inne och jobbade. Nu förtiden kommer folk titt som tätt och avbryter en när man sitter vid bildskärmen.
SvaraRaderaEn annan sak som jag kom på med mörkrum vs bildskärm, är ju att i mörkrummet kunde man ju ha igång stereon på fullt ös och ändå få nåt gjort. Mycket av det man gjorde med bilderna var ju med händerna.
Nu förtiden sitter man ju och drar i reglage och kurvor och sånt..å då måste man ju ha koll på vad man göra vara koncentrerad, på ett annat sätt. Så då kan man inte spisa musik, om andan faller in, som man gjorde förr.
Antagligen satt koncentrationen i händerna. Eller så var det så att man gjorde mer punktinsatser i mörkrummet. Och sedan väntade man på att bilden skulle framkallas, och då hann man lyssna. Man kan ju inte heller kopiera på "känsla" på samma sätt med en dator som i ett mörkrum.
Den enda gång jag kan lyssna på nåt vid datorn är när jag retuscherar bort damm på väldigt lortiga gamla glasplåtar (jag jobbar på museum).
Å kontaktkartorna saknar jag ju oxå.
Javisst finns det en massa olikheter mellan den analoga och den digitala fotografin. Både i själva tillvägasättet att fotografera och i efterarbetet. Men vi får inte heller fastna i skillnaderna. I slutändan handlar det om bilden och vad den har att förmedla. Jag ska återkomma i något inlägg framöver om mina tankar.
SvaraRadera